Om kritiken av den politiska ekonomin

Kritiska reflektioner kring ”Angreppets och undandragandets kommunism”

Inom den radikala vänstern hålls i regel diskussionerna om kritiken av den politiska ekonomin och organisering isär. ≈ ena sidan har vi en diskussion om i vilken mån kapitalet lämnat fordismen bakom sig, huruvida arbetsvärdeläran fortfarande är giltig, om det avlönade arbetet intar någon särställning i reproduktionen av kapitalet, etc. ≈ andra sidan har vi en diskussion om huruvida det är strategiskt mer givande med en informell projektualitet eller med en intervention i den institutionaliserade arbetarrörelsen, huruvida det är mer fördelaktigt med affinitetsgrupper eller syntesorganisationer, etc. Den organisatoriska debatten tenderar ofta att formuleras i rent principiella termer. En av de stora förtjänsterna med texten ”Angreppets och undandragandets kommunism” av Marcel¹ är att den utgör en mer ambitiös ansats att formulera en sammanhängande framställning av dessa frågor. En så kallad ”kommuniseringens typologi” skisseras där mot bakgrund av en läsning av Marx diskussion om arbetets reella underordning under kapitalet. I denna mening applåderar vi texten. Denna särställning är också anledningen till att vi känner oss motiverade att försöka formulera vad vi anser vara problematiskt med samma text.

Den kanske mest avgörande tesen i Marcels text är att arbetarklassen, i och med den reella underordningen av arbetet under kapitalet, berövats all autonomi i förhållande till kapitalet och därmed såsom klass inte längre kan formera sig som ett revolutionärt subjekt. Såtillvida klassen innefattar bestämningar som sätter den i motsättning till kapitalet är denna motsättning numera så fullständigt innesluten i kapitalet att den snarast sätter arbetarklassen själv – utöver dess sedan tidigare givna position som arbetsprocessens subjekt – som ett slags kapitalets subjekt. Det gäller nu, för revolutionärer, att göra upp med en viss mytologi kring denna klass som fortfarande präglar stora delar av vänstern. Det revolutionära brottet med kapitalismen kan inte bestå i arbetarklassens tillägnelse av sin egen produktivkraft, utan måste snarare bestå i å ena sidan någon sorts negering av den produktivkraft som i sig är alltigenom kapitalistisk och å andra sidan ett formerande av nya sorters relationer bortom den värdeform som präglar det kapitalistiska produktionssättet. Detta är vad Marcel kallar ”kommuniseringens två framträdelseformer”. Det handlar med andra ord inte längre om arbetarklassens frigörelse, utan om dess självmord. I detta sammanhang myntar Marcel, i kontrast till en ortodox marxism, den antiproduktivistiska parollen ”Det är vi som är parasiterna”.

Vi har inga invändningar mot arbetsvägran och etablerandet av nya sorters relationer bortom värdet. Möjligen kan vi tycka att den senare, konstitutiva, aspekten av ”kommuniseringen” är så pass outvecklad i Marcels text att vi inte kan säga mycket om den, annat än att det låter som en fin ansats.

Våra invändningar gäller snarare följande:

• För det första misstror vi det strategiska värdet i en paroll som ”Det är vi som är parasiterna”. I våra ögon syftar den inte mot konstituerandet av ett nytt politiskt subjekt. Det ”vi” som adresseras är uppenbarligen inte arbetarklassen, men inte heller någon annan kommande gemenskap. Parollen ger endast ett namn för en viss grupp människor och deras aktiviteter som redan är för handen. Att benämna de människor som i den ena eller andra bemärkelsen tär på kapitalet som parasiter upplåter inga organisatoriska utgångspunkter eller visioner. Denna invändning rör alltså frågan om effektivitet.
• För det andra tangerar den antiproduktivism som Marcel formulerar i våra ögon allt för mycket en primitivism. I vad består ett språng ut ur den kapitalistiska produktionsprocessen ifall det inte innesluter någon form av tillägnelse av en i det kapitalistiska produktionssättet aktiv produktivkraft? Våra tankar driver lätt mot ett autarkiskt jordbruk, vilket är en tillvaro som inte tilltalar oss nämnvärt. Möjligen är det inte heller vad Marcel menar. Men låt oss formulera oss på följande sätt: om språnget ut ur det kapitalistiska produktionssättet består i etablerandet av nya sorters relationer måste dessa relationer innesluta sin egen reproduktion. I annat fall blir språnget en salto mortale – dvs. ett dödligt språng – i bokstavlig mening; ett språng rakt ut i svältdöden.
• För det tredje – och denna punkt inbegriper de två föregående – misstror vi själva den metod enligt vilken Marcel griper sig an kritiken av den politiska ekonomin. För oss ter det sig som att Marcels hela projekt i denna text utgår från en absolut flykt, i meningen att det är en redan i förväg given slutsats som tvingar framställningen att sluta sig inför densamma. För att framställa brottet med kapitalet i termer av en absolut flykt måste Marcel etablera en absolut identitet mellan arbetsprocess och värdebildningsprocess. Detta kräver en absolut identitet mellan bruksvärde och bytesvärde vilket i sin tur implicerar en absolut identitet mellan rikedom och värde. Produktionsprocessen framställs med andra ord som en sluten enhet. För oss innebär detta en uteslutning av den politiska dimensionen i Marx kritik av den politiska ekonomin. Denna kritik förstår vi som det successiva blottläggandet av konturerna av en i arbetarklassen situerad alteritet² i förhållande till det kapitalistiska produktionssättets formbestämningar. När Marcel slagit fast att arbetarklassen ”rent a prioriskt” är en kapitalistisk kategori kan den bestämning av klassen som utgör ”kommuniseringens” ena ”framträdelseform” enligt vilken den ”vänder sig mot värdet” inte framstå som annat än mystisk. Utan några som helst existensförutsättningar slår den ner som en blixt från klar himmel. Detta är vad vi kallar en ockult förståelse av subjektivitet, vilket vi menar är en epistemologisk släkting till den ockulta förståelsen av historien som präglade mycket av t.ex. andra internationalens produktivistiska marxism. Gemensamt för dessa ockultismer är att de inte blottlägger några utgångspunkter för organisering.

Vi avvisar valet mellan å ena sidan en objektivistisk evolutionär produktivism som betraktar produktionsprocessens socialisering som en garanti för ett brott med kapitalet och å andra sidan en semiprimitivistisk antiproduktivism som helt avvisar någon politisk betydelse av produktionsprocessens socialisering. Istället vill vi hitta en metod att analysera och bygga vidare på de reella motsättningarna i den sammansättning av klassen som arbetets samhälleliga produktivkraft implicerar. Detta ser vi som ett led i arbetarklassens kritiska tillägnelse av denna samhälleliga produktivkraft.

Detta projekt är något vi inte är redo att utveckla fullt ut här. Men vi vill i vilket fall försvara möjligheten av ett sådant projekt och ge några antydningar om dess riktning genom att bemöta några av de argument Marcel utvecklar i ”Angreppets och undandragandets kommunism”. Först och främst gäller det här för oss att försvara föreställningen om arbetarklassen som en politiskt privilegierad kategori. Förhoppningsvis kan det vara ett led i en vidare diskussion om dessa frågor, kring vilka det finns mycket teoretiskt arbete kvar att utföra. Möjligen skulle en sådan diskussion också kunna kultivera en större noggrannhet i hanteringen av de marxistiska begreppen.

Det finns mycket att diskutera i Marcels omfattande text och vi gör inga anspråk på att behandla eller analysera den i dess helhet. Vi har endast lyft fram några punkter som för oss känns särskilt centrala och intressanta att jobba vidare med. I vår mening ringar vi bäst in dessa punkter om vi inledningsvis koncentrerar oss på att kommentera Marcels diskussion om bruksvärde. Därefter rör vi oss vidare till en diskussion om arbetets så kallade reella underordning under kapitalet och avslutningsvis adresserar vi frågan om ”utsidans” typologi i kritiken av den politiska ekonomin.

1. Bruksvärdet

Ett av de mer centrala teman som löper genom Marcels text gäller frågan om bruksvärdets karaktär. Bruksvärdet har tidigare i marxistisk teori ofta betraktats som något av en utsida till det kapitalistiska produktionssättet, en transhistorisk form som är neutral i förhållande till det kapitalistiska produktionssättets klassrelationer. Marcel söker nu ompröva detta förhållningssätt och med stöd i den diskussion om bruksvärdets formbestämning som Marx för i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” driva tesen att bruksvärdet i det kapitalistiska produktionssättet har en specifik klasskaraktär.

Detta är en diskussion som förs mot bakgrund av den ”produktivism” han menar präglar såväl socialdemokrati och leninism som vänsterkommunism. Vad som karakteriserar denna produktivism är en förståelse av produktivkrafterna i termer av neutrala fenomen. Av detta följer en förståelse av produktionsmedlen, och den arbetsprocess i vilken de används, i termer av neutrala existensformer för kapitalet. Enligt detta perspektiv är det ingenting problematiskt med arbetsprocessen i sig och därmed framstår den huvudsakliga motsättningen i kapitalismen som den mellan det industriella produktionssystemet och det borgerliga distributionssystemet.²³

Marcel söker radikalisera kritiken av den politiska ekonomin genom att tillföra en kritik av bruksvärdet. Detta leder till en problematisering av den terminologi enligt vilken bruksvärdet är bärare av bytesvärdet på den enskilda varans nivå och arbetsprocessen är bärare av värdebildningsprocessen på produktionsprocessens nivå. Bruksvärdet och arbetsprocessen är inte bara bärare av bytesvärdet och värdebildningsprocessen. De förra är även bestämda till sin mest konkreta eller rent av tingsmässiga gestalt såsom funktioner av de senare. Marcel karakteriserar detta förhållande i den dunkla formuleringen ”essensen uppträder som sitt framträdande” (87). Detta förstår vi som att den enhet det är fråga om i produktionsprocessens enhet mellan arbetsprocess och värdebildningsprocess är en identitet.⁴

Formbestämning hos Marcel

Relationen till Marx författarskap blir problematiskt i denna ansats att radikalisera kritiken av den politiska ekonomin. Detta författarskap är kluvet mellan en latent produktivism som kommer till uttryck i ansatsen att blottlägga ”förhållanden” som framträder i objektsformer, men som inte kan reduceras till dessa objektsformer, och en motsatt tendens att uppmärksamma den klassmässiga karaktären av själva den tingsmässiga aspekten av samma objekt.

Den senare Marx är kanske särskilt närvarande i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”. Det är till en diskussion om formbestämningen av produktionsmedlets bruksvärde i denna text som Marcel vänder sig för att underbygga sitt argument om förhållandet mellan arbetsprocess och värdebildningsprocess. Här driver Marx argumentet att rörande varan i det enkla varuutbytet så är bruksvärdet visserligen en förutsättning för varans begreppsbestämning, men ”dess säregna innehåll” och ”dess närmare bestämdhet” är någonting fullständigt irrelevant för denna begreppsbestämning. Vad gäller bruksvärdet av de produktionsmedel som är införlivade i arbetsprocessen är det dock annorlunda. Här är bruksvärdets formbestämning väsentlig för utvecklandet av det ekonomiska förhållandet.⁵

Utifrån denna tes går Marcel sedan vidare – utöver Marx – och drar slutsatsen att denna närmare formbestämning av bruksvärdet i enlighet med kapitalistiska klassrelationer även gäller för konsumtionsvaror. Detta är att dra argumentet om den närmare bestämningen av bruksvärdet till sin spets. Om det är lätt att i en empirisk mening tänka sig produktionsmedel som till sin tingsmässiga gestalt förutsätter kapitalistiska produktionsförhållanden (det stående exemplet är naturligtvis det löpande bandet med integrerade disciplinerande övervakningsmekanismer) så är det inte lika lätt att i en empirisk mening tänka sig konsumtionsvaror av detta slag. Utifrån en analys av den enkla reproduktionen i kapitalets omslag kan man tänka sig att konsumtionsvarornas bruksvärde fyller funktionen att reproducera arbetskraften, vilket är ett påstående som även de mest produktivistiska av marxister skulle skriva under på. Men att de fyller denna samhälleliga funktion säger ännu ingenting om den tingsmässiga bestämningen av bruksvärdet. Så låt oss titta närmare på Marcels argumentation.

Det första han hävdar om den närmare bestämningen av konsumtionsvarornas bruksvärde är att ”inte heller de bruksvärden som formbestämmer reproduktionen av arbetskraften är neutrala, utan klassbestämda” (91). Bruksvärdena antar alltså i sin närmare bestämning en klasskaraktär genom att de formbestämmer reproduktionen av arbetskraften. Vi kan i förbigående notera att det här alltså inte längre är fråga om formbestämningen av bruksvärdena. Snarare är det fråga om en formbestämning som bruksvärdena själva etablerar; ett slags invertering av det tidigare diskuterade kausala förhållandet. Men om vi tillfälligt bortser från frågan om form kan vi medge att den tingsmässiga gestalten av t.ex. ett kylskåp inverkar på förhållningssättet till mat. Detta säger dock inte varför de kapitalistiska klassrelationerna närvarar i själva den tingsmässiga gestalten av kylskåpet, utöver att de närvarat vid produktionen av detsamma (vilket inte är vad frågan gäller här). Marcel svarar inte, utan går vidare. Han diskuterar livsförnödenheter och påstår i det sammanhanget att ”dessa livsförnödenheters bruksvärden framträder i en kapitalistisk form” (91). Att livsförnödenheter i det kapitalistiska produktionssättet antar varuform är, om något, ett klassiskt påstående. Vad frågan gäller här är dock i vilken mening den form i vilken livsförnödenheterna framträder sammanfaller med själva den tingsmässiga gestalten av dessa livsförnödenheter. Det ovan citerade stycket tycks nästan antyda att Marcel börjat vackla i sitt förhållningssätt till bruksvärdet. Så låt oss nu citera ett längre stycke där detta vacklande blir särskilt tydligt:

De autonomistiska och situationistiska teoretiker som härrör klasskampen från varuförhållandet missförstår … bruksvärdenas kapitalistiska dimension. Detta eftersom de identifierar kommunismen med befriandet av bruksvärden, vilket i sin tur gör att de blir blinda för att kapitalets originalitet är exploateringen av arbetskraften (dvs. produktionen av mervärde), snarare än varuformen. Detta innebär att den kommunistiska revolutionen även måste revolutionera de kapitalistiska bruksvärdena. Denna förvandling kommer förstås inte innebära att människor under kommunismen inte kommer att behöva använda sig av bruksvärden. Revolution är mutering, förändring, inte förintande. Om vi använder oss av mat som exempel innebär detta blott att den mat som kommer att förtäras i kommunismen säkerligen kommer vara annorlunda än den som serveras idag. Faktum är att nya former av förhållanden till mat ofta sprids i revolutionära perioder. I historiska upprorssituationer kan vi se hur fattiga stormat lyxkrogar och haft orgier som först avslutats när upproret slagits ned. I andra situationer har fattiga bönder kämpat sig till rätten till jakt, medan i ytterligare andra nya kosthållningar som vegetarianism och fasta utvecklats. (91f.)

Det finns mycket att säga om denna passage – t.ex. särskiljandet av mervärdet från varuformen – men vad som intresserar oss här är att Marcel talar om en mutering och förändring av mat, men som exempel på något sådant nämner en förändring av förhållningssättet till mat. Den mat det är fråga om när de fattiga stormar lyxkrogar är inte annorlunda till sin tingsmässiga gestalt. Så vad är det nu frågan gäller; är det tinget självt eller är det förhållandet till tinget?

Vi skulle alltså vilja hävda att det i ”Angreppets och undandragandets kommunism” finns en viss förvirring rörande vad för sorts objekt det är fråga om i bruksvärdet. Själva skulle vi vilja hävda att bruksvärdet bör förstås som en objektsform för ting snarare än ett givet ting i sig. Denna objektsform konstitueras såsom en nyttofunktion i den ena eller andra processen och är såsom bruksvärde till sin formbestämning underordnad denna process. Den tingsmässiga gestalten av detta objekt har därmed vad man skulle kunna kalla en relativ autonomi i förhållande till sin objektsform. Denna definition av bruksvärdet går möjligen emot vissa formuleringar inledningsvis i Kapitalet, men står inte, enligt vår mening, i strid med en vidare marxistisk problematik.

Formbestämning hos Marx

Låt oss återgå till den passage i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” i vilken Marx diskuterar bruksvärdet i produktionsprocessen och jämföra den med de slutsatser som Marcel drar. Nedan följer först Marx och sedan Marcel:

Vad nu beträffar bruksvärdet, så var dess säregna innehåll, dess närmare bestämdhet, fullständigt ointressant för varans begreppsbestämning. Den artikel som skulle vara vara, och därmed bärare av bytesvärdet, måste tillfredsställa något samhälleligt behov och därför besitta något slag av användbara egenskaper. Voil‡ tout. Annorlunda förhåller det sig med bruksvärdet hos de varor som fungerar i produktionsprocessen. Genom arbetsprocessens natur uppdelas genast produktionsmedlen i arbetsföremål och arbetsmedel, eller närmare bestämt råmaterial på ena sidan, redskap, hjälpsubstanser osv. på den andra. Detta är bruksvärdets formbestämningar, som framspringer ur själva arbetsprocessens natur, och sålunda har – med avseende på produktionsmedlen – bruksvärdet närmare formbestämts.⁶

Bruksvärdena i produktionsprocessen är således inte triviala i ”teorin”. Dessa bruksvärden spelar en direkt roll i klassorganisationen, eftersom de är nödvändiga funktioner i organiseringen av arbetet. Detta gäller inte bara övervakningsmekanismer som stämpelur och liknande, utan att hela den kapitalistiska objektiviteten, det vill säga produktionsmedel och produktivkrafter, är i sig klassbestämd. … De kapitalistiska varornas bruksvärden är således inte några neutrala fenomen, utan de är formbestämningarna av kapitalismens ekonomiska förhållanden. (91)

För oss tycks det som att Marx när han här talar om den närmare formbestämningen av produktionsmedlet talar om skillnaden mellan arbetsföremål och arbetsmedel, vilket är en skillnad i funktion, som faller tillbaka på arbetsprocessen. Han hävdar inte att objekt, såsom stämpelur, får sin tingsmässiga gestalt i den arbetsprocess de är införlivade i. Om bruksvärde är den objektsform som är gemensam för alla ting som är införlivade i arbetsprocessen så är bruksvärdets närmare formbestämningar skillnader i funktion i samma arbetsprocess. Marx adresserar förvisso, i ”Fragmentet om maskiner”, produktionsmedlens tingsmässiga gestalt i diskussionen om den reella underordningen av produktionsmedlet under kapitalet. Men i det ovan citerade stycket rör han sig ännu bara på en formell nivå.

Vi vill också fästa uppmärksamheten på att produktionsmedlens formbestämningar följer ur arbetsprocessen. Marx hävdar inte ovan att arbetsprocessen följer ur dessa formbestämningar. Vidare är det just arbetsprocessen, och inte värdebildningsprocessen, som Marx i detta sammanhang hävdar utgör grundvalen för denna formbestämning. Om det vore så att vi redan slagit fast att arbetsprocessen i sig är identisk med värdebildningsprocessen så hade det självfallet redan varit givet att formbestämningarna i sig skulle implicera kapitalistiska klassrelationer. Men så är inte fallet. Marcel vände sig till denna passage just för att visa på hur arbetsprocessen är identisk med värdebildningsprocessen och inte för att dra slutsatser därav. Detta citat av Marx visar dock inte på en sådan identitet. Låt oss precisera vad vi menar: för oss handlar det inte om att förneka klasskaraktären av många av de objekt som är i rörelse i den kapitalistiska produktionsprocessen. Vad vi ifrågasätter är det kategoriska påståendet att alla ting som är i rörelse i denna produktionsprocess till själva sin gestalt såsom ting är kapitalistiska. Marx hävdar inte detta i det aktuella citatet, och det blir inte heller etablerat genom att peka på en rad empiriskt givna ting såsom stämpelur och övervakningskameror. Det empiriska utpekandet rör sig på en annan nivå än den fundamentala-kategoriska nivå som Marcel – enligt vår uppfattning – ville adressera genom Marx.

För oss ter det sig allt för lätt att hamna i en reifierad förståelse av produktionsförhållanden och produktionssätt ifall man på själva den tingsmässiga nivån skiljer mellan kapitalistiska ting och kommunistiska ting. Utöver detta ter det sig även lite väl absurt att hävda att t.ex. den potatis vi köper eller stjäl på ICA är kapitalistisk till själva sin tingsmässiga gestalt. Vi ställer oss tveksamma till hur långt man kan driva detta argument utan att hamna i slutsatsen att ”guld i och för sig är penningar, eftersom penningar är guld”⁷, som Marx sarkastiskt anmärkte angående de ekonomer som nivellerar distinktionen mellan samhällelig form och den samhälleliga formens existenssätt.

Utvikning om ”Fragmentet om maskiner”

Men vi kanske gör Marcel orättvisa. Kan det inte vara så att han endast sökt stöd i en olyckligt vald passage hos Marx? Möjligen kunde han valt en annan passage som givit honom bättre understöd. Såvitt vi vet borde det mest rimliga valet varit de sidor i Grundrisse som är kända som ”Fragmentet om maskiner”, i vilka Marx bl.a. diskuterar produktionsmedlet som maskineri. I en historisk bemärkelse, hävdar Marx, ”övertar” kapitalet först produktionsmedlet i form av instrument. I denna bemärkelse förmedlar produktionsmedlet den enskilde arbetarens arbete. Därefter genomgår dock produktionsmedlet en serie metamorfoser och kommer slutligen i maskineriets automatiska system att utgöra en för kapitalet adekvat existens; adekvat, menar Marx, till själva sin materiallitet. I och med maskineriet upphävs produktionsmedlets instrumentform och bestäms i en form som motsvarar kapitalet. Enligt denna senare maskinform förmedlar inte längre produktionsmedlet arbetarens arbete. Förhållandet är nu omkastat så att det snarare är arbetarens arbete som förmedlar vad Marx kallar ”maskinens aktion på råvaran”.⁸

Detta är väl ändå en förståelse av produktionsmedlet som ligger i linje med vad Marcel skriver om den kapitalistiska bestämningen av bruksvärdet?⁹ I och med att produktionsmedlet antar en för kapitalet adekvat form tycks det finnas en viss korrespondens mellan dess form och dess tingsmässiga gestalt. Vad kan man tänka sig för brott med kapitalet i detta läge annat än ett förintande av maskinerna?

Marx värjer sig dock mot en sådan slutsats. Han hävdar istället följande längre fram i samma text:

Men om kapitalet först i maskineriet och i det fasta kapitalets andra materiella existensformer som järnvägar och så vidare … antar sin adekvata gestalt som bruksvärde inom produktionsprocessen, så innebär det på intet sätt att bruksvärdet i sig självt – maskineriet i sig självt – är kapital eller att dess bestånd som maskineri är identiskt med dess bestånd som kapital.¹⁰

Observera alltså att detta är någonting han hävdar i samma text som han talat om maskineriet som både adekvat form och adekvat existens för kapitalet. Så hur ska vi förstå relationen mellan dessa två påståenden? Är det så att de tillhör två skilda tendenser i Marx författarskap som här möts på samma sidor? Är det så att vi å ena sidan har klassanalytikern som intresserar sig för den tingsmässiga dimensionen av produktionsprocessen och å andra sidan den produktivistiska upplysningstänkaren som betraktar kapitalet som historiskt progressivt genom att det drivit fram utvecklingen av maskineriet i produktionsprocessen? Om den förre av dessa två implicerar visionen av ett förintande av maskinerna skulle man kunna tänka sig att den senare skulle koppla diskussionen om maskineriet till en diskussion om överproduktion och en fallande profitkvot som sätter kapitalet i kris. Detta skulle i sin tur leda till den politiska visionen att arbetarrörelsens institutioner träder in och tar över förvaltningen av maskineriets automatiska system såsom det är givet i produktionsprocessen. Visst figurerar temat med överproduktion och den kris den utgör för värdelagen i ”Fragmentet om maskiner”, men den passage i vilken Marx talar om det icke-identiska förhållandet mellan kapital och maskineri utspelar sig också inom ramen för en annan diskussion, som i våra ögon underminerar den ovan anförda polariseringen mellan två skilda tendenser genom att antyda en annan förståelse av tillägnelse än den i termer av förvaltning av en given produktionsprocess. Låt oss för att dra fram denna diskussion beakta följande passage:

Maskineriet framstår … som den mest adekvata formen av fast kapital, och i den mån kapitalet betraktas i relation till sig självt, framstår det fasta kapitalet som den mest adekvata formen av kapital över huvud taget. Om å andra sidan det fasta kapitalet har förstenats i sin existens som bestämt bruksvärde, motsvarar det inte kapitalets begrepp, vilket som värde är likgiltigt gentemot varje bestämd form av bruksvärde och som kan anta eller avklä sig varje form av bruksvärde som en likgiltig inkarnation. I detta avseende – i kapitalets relation utåt – framstår det rörliga kapitalet som kapitalets adekvata form i motsats till det fasta kapitalet.¹¹

Det är framförallt två saker vi tycker det är värt att uppmärksamma i denna passage. För det första att det fasta kapitalet endast motsvarar kapitalet i partiell bemärkelse. Nu är distinktionen fast/rörlig inte att förväxla med distinktionen konstant/variabel, men såtillvida maskineriet både är fast och konstant kapital är det inte rätt och slätt kapital. När Marx här värjer sig för att identifiera kapitalet med maskineriets konkreta bestämningar är det till förmån för en förståelse av kapitalet som innesluter tillägnelse av arbete. I denna mening är kapitalet ett produktionsförhållande. Detta är nu ingenting Marcel förnekar, men vad vi vill understryka är risken att nivellera det dynamiska i detta förhållande ifall man inte, på ett begreppsligt plan, särskiljer det från de ting vars funktioner bestäms i detta förhållande. En konkret bestämning av ett produktionsmedel kan implicera ett konkret förhållande i produktionsprocessen, men inte detta förhållandes varaktighet över flera generationer av skilda maskinparker.

Detta leder oss in på nästa sak som vi vill uppmärksamma i den ovan citerade passagen. Marx antyder här en diskrepans mellan kapitalets självidentitet (dess relation till sig självt) och dess begrepp. Det tycks finnas någon sorts icke-identitet, eller med andra ord alteritet, innesluten i kapitalets begrepp. Vad som här intar platsen av denna alteritet är det rörliga kapitalet, dvs. det kapital vars konkreta bestämningar förbrukas samtidigt med kapitalets kretslopp.¹² Såtillvida produktionsmedlens konkreta bestämningar är kapitalets existenssätt tycks de, såsom konkreta bestämningar, inte innesluta sin egen reproduktion. De kan inte själva garantera en kontinuitet i produktionsprocessen utöver den givna process i vilken de förbrukas. Vad som förmedlar relationen mellan produktionsprocessens förgängliga beståndsdelar och därmed etablerar en viss varaktighet i denna process är just arbetet. Här skymtar med andra ord fram en bestämning av arbetet enligt vilken det inte låter sig reduceras till de konkreta bestämningar som följer med produktionsmedlens konkreta bestämningar. Utöver denna sorts varaktighet betonar Marx också i detta sammanhang den sorts samtidighet som arbetet i de skilda produktionsprocesserna implicerar och som binder samman dessa skilda produktionsprocesser. Om inledningen av ”Fragmentet om maskiner” utgjorde en sorts rörelse från instrumentformen till dess upphävande i maskinformen så finner vi här en begynnande problematisering utav denna maskinform. I instrumentformen förmedlade produktionsmedlet den enskilde arbetarens arbete och i maskinformen förmedlade arbetaren produktionsmedlets aktivitet. Vad Marx närmar sig i betonandet av den i kapitalet inneslutna alteriteten är dock någonting annat.

I våra ögon tycks det alltså inte som att Marx nödvändigtvis upprätthåller distinktionen mellan kapital och maskineri för att hävda maskineriets neutralitet i relation till produktionsförhållandenas form. För oss tycks det inte som att han tänker sig brottet med kapitalet i termer av ett byte av förvaltning av ett och samma givna maskineri. Genom att accentuera att det kapitalistiska produktionsförhållandet inte är en sluten självidentisk enhet lyfter Marx fram en viss instabilitet i maskinformen. Denna instabilitet konstitueras av kapitalets svårighet och samtidiga nödvändighet att hantera den samhälleliga karaktär av arbetet som upplåts i och med maskinformen. Om den sista delen av ”Fragmentet om maskiner” är något dunkel – och kanske med nödvändighet då det är brottet med kapitalet som skisseras – så står det klart att den avgörande krisen för kapitalet utgörs av ett sorts återupprättande av instrumentformen på samhällelig nivå. Om instrumentformen i dess första eller omedelbara version förmedlade den enskilde arbetarens arbete så förmedlar den samhälleliga instrumentformen en samhällelig producent, vad Marx kallar det allmänna intellektet. Upprättandet av det allmänna intellektet – och i vår läsning av Marx syftar det allmänna intellektet inte på enskilda människors intellektuella och affektiva kapaciteter – som produktionens hörnpelare utgör en kris för värdelagen och därmed för kapitalet.

Det finns dock hos Marx i ”Fragmentet om maskiner” en olycklig tendens att formulera denna problematik i en svulstig historisk dialektik som påminner om den han redogör för i slutet av kapitlet om den så kallade ursprungliga ackumulationen i första volymen av Kapitalet. Där hittar vi en sorts produktionssättens dialektik: feodalismen utgör en omedelbar enhet mellan enskilda arbetare och enskilda produktionsmedel; kapitalismen utgör en negation av denna enhet; kommunismen utgör en förmedlad enhet eller med andra ord negation av negationen. I ”Fragmentet om maskiner” har Marx krympt ihop denna dialektik inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet. Instrumentformen och den därmed sammanhängande arbetsprocessen negeras i maskinformen, varpå denna negation i sin tur negeras i det allmänna intellektet som utgör den förmedlade instrumentformen. Man skulle rent av kunna kalla instrumentformen och den därmed sammanhängande arbetsprocessen för Marx version av treenighetens fader.

Problemen med denna historiemetafysik är dock inte ringa. För det första gestaltas den samhälleliga instrumentformen som en historisk produkt av motsättningen mellan omedelbar instrumentform och maskinform. Därmed raderas ett politiskt register ut till förmån för en sorts historicism som inte ger några egentliga organisatoriska ledtrådar till upprättandet av en, i Kapitalet, förmedlad enhet med produktionsmedlen och ett, i ”Fragmentet om maskiner”, allmänt intellekt. För det andra gestaltas det allmänna intellekt som impliceras i arbetets samhälleliga produktivkraft i termer av en enkel enhet, vilket inte upplåter till någon närmare analys av de motsättningar i vilket detta sammansatta intellekt är situerat. Detta är ett existentiellt karaktärsdrag som på många sätt levt vidare i vissa post-autonoma lovsånger av denna kategori, som ändå närmat sig den från ett annat filosofiskt perspektiv. Nu tycker vi det finns starka argument för att Marx efter Grundrisse allt mer tenderade att särskilja det logiska från det historiska registret i sina framställningar av det kapitalistiska produktionssättet,¹³ och det vore ett lovvärt projekt att återvända till temat för ”Fragmentet om maskiner” i ljuset av ett sådant metodologiskt brott. Men därmed inte sagt att ”Fragmentet om maskiner” i sitt nuvarande skick kan reduceras till denna historiemetafysik och därmed inte heller sagt att den inte pekar ut en rimlig politisk vision.

Vad det nu, enligt vår mening, gäller att utforska är den tendensmässiga karaktären av det allmänna intellektets existenssätt. Något som är smärtsamt tydligt i dag är att det finns en rad tekniker i kraft av vilka det kapitalistiska produktionsförhållandet hanterar den kris det allmänna intellektet konstituerar. Detta sker kanske framför allt genom instiftandet av nya arbetsintensiva produktionsgrenar i en omedelbar instrumentform, men också i vissa fall genom att innesluta förutsättningarna för individuerandet av ett allmänt intellekt. Vad vi söker är en metod att analysera de spår i sammansättningen av klassen som leder utöver en omedelbar instrumentform och maskinform mot ett allmänt intellekt för att däri kunna situera ett politiskt organisatoriskt projekt.

2. Den reella underordningen

Inom ramen för Marcels text innehar frågan om kapitalförhållandets historiska utveckling en nyckelposition. För att karaktärisera denna utveckling vänder sig Marcel liksom tidigare till ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”, i vilket Marx tematiserar denna utveckling i termer av arbetsprocessens å ena sidan formella och å andra reella underordnande under kapitalet. Utifrån dessa distinktioner beskriver Marcel hur kapitalismens utbredning först utvecklas från en formell till en reell underordning av arbetet. Därefter uppnås en kulmen i och med den reella underordningens andra fas, när kapitalförhållandet flyttar ut ur fabrikerna och införlivar samtliga samhälleliga praktiker. Den reella underordningen blir samlingsnamnet för den uppsättning förändringar i klasskampens förutsättningar som Marcel menar har ägt rum sedan 1900-talets mitt. Begreppet om den reella underordningen blir i och med detta den punkt där en mängd problemfält konvergerar; exempelvis möjligheten av och möjligheterna för en revolutionär subjektivitet, kommunismens möjlighet överhuvudtaget, och förutsättningarna för en revolutionär epistemologi.

Vi ser dock ett antal problem med Marcels användning av dessa begrepp. Det fenomen som Marcel benämner den reella underordningen antar enorma proportioner och givet dess funktion i Marcels text är vi inte helt säkra på exakt vad man kan förklara med hjälp av detta begrepp. Detta problem delar sig i två komplementära men väsentligen fristående fält. ≈ ena sidan det historiska – där vi först har frågan huruvida det är möjligt att behandla förhållandet mellan ”underordnings”-begreppen som om de motsvarades av övergångar mellan historiska epoker. Detta följs av frågan om det är möjligt att förklara och förstå kapitalets historiska utveckling med dessa begrepp. ≈ andra sidan det filosofiska – Marcels generaliserade sätt att använda sig av begreppet om den reella underordningen tycks leda till epistemologiska trångmål i fråga om förhållandet mellan essens och framträdelse. Detta knyter även an till frågan om historiens teleologi.

Begreppen formell underordning och reell underordning

Marcel förankrar sin analys av begreppen formell och reell underordning i två välkända passager tagna från Kapitalets första band och ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”. Vad Marcel lyfter fram i dessa passager är Marx karakterisering av den reella underordningen i termer av ett utvecklande av ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt. Den reella underordningen sätter fokus på organiserandet av produktionen – och med den det konkreta arbetet – snarare än varuformen.¹⁴ Marcel lyfter också fram hur Marx i Kapitalet analyserar det i produktionsprocessen produktiva arbetet utifrån mervärdeproduktion, eftersom den kapitalistiska produktionen inte bara är en varuproduktion utan ”först och främst en produktion av mervärde”.¹⁵ Vad gäller distinktionen mellan absolut och relativt mervärde karakteriseras den i termer av att kapitalisten utifrån produktionen antingen kan skapa absolut mervärde genom förlängning av arbetsdagen, eller relativt mervärde via en produktivitetsökning.

Utöver de klassiska Marxpassagerna citerar Marcel även delar ur Jacques Camattes Capital and community, och då särskilt de utvalda delar som behandlar skillnaden mellan formell och reell underordning. Av intresse för honom är tankarna om hur kapitalet i och med den reella underordningen inte längre är begränsat till lönearbetet utan har trängt utanför fabriken och förvandlat hela samhället till en industri. Maskinernas införande i produktionen och det sätt på vilket de haft inverkan på människan har skapat en värld där vi blivit till kapitalets slavar genom att all gemenskap mellan människor bestäms av penningens gemenskap. (94f.) Marcel plockar i detta sammanhang också upp Pier Paolo Pasolinis diskussion om den så kallade antropologiska revolutionen. Denna, menar Marcel, illustrerar hur den reella underordningen leder till en ”kapitalisering” av de mänskliga behoven och begären, eller med andra ord, hur människan konstitueras som en helt och hållet kapitalistisk varelse i kraft av den i henne situerade kopplingen mellan arbete och konsumtion. (93) Övergången till den reella underordningen medför i slutänden att det inte existerar någon tid eller plats som är främmande för kapitalet. All autonomi eller möjlighet till existens utanför kapitalet förintas.

Den reella underordningen presenteras även som representant för olika stadier av kapitalistisk produktion. Under Marx levnadstid var den reella underordningen fortfarande begränsad till fabriken, för att via 1900-talets klasskamper inta allt mer omfattande delar av samhället. Taylorismen och keynesianismen karakteriseras som tidiga exempel på den reella underordningen. Som direkta konsekvenser av den reella underordningens utveckling finner vi även globaliseringen, monetarismen och de privatiseringar som blev allt mer påtagliga under den senare delen av det förra århundradet.

Som kontrast till den reella underordningen ställs den formella underordningen. Hos Marx kopplas den formella underordningen av arbetet till produktionen av absolut mervärde, som tar sig uttryck i ett förlängande av arbetsdagen. Till skillnad från den reella underordningens totala införlivande av samhället under kapitalet fanns det, menar Marcel, under den formella underordningen fortfarande autonoma utrymmen som kunde utnyttjas av arbetarrörelsen. Denna arbetarrörelse var innan 1900-talets början en revolutionär kraft som existerade utanför kapitalet. Denna kraft utnyttjades dock felaktigt och resulterade i kapitalets totala triumf över arbetarklassen genom det totala införlivandet av arbetarklassen under kapitalet.

Marcel understryker kontinuerligt vikten av övergången från formell till reell underordning och de konsekvenser den medför. Dröjer vi oss kvar ett ögonblick vid just övergången så visar det sig snart att denna analys av kapitalets utveckling inte är helt oproblematisk. Till att börja med tycker vi oss här hitta en viss motsättning i Marcels text. Vad händer om man karakteriserar distinktionen mellan formell och reell i historiska termer, där det formella utgör kapitalets ”övertagande” av någon sorts produktionsprocess såsom det finner den och det reella utgör en senare iscensatt omvandling av denna produktionsprocess? Uppenbarligen borde det historiska fenomen enligt vilket kapitalet sprider sig utanför fabriken falla in under den formella sidan i denna distinktion. Om man däremot hävdar att kapitalet alltid redan implicerar en omvandling av det som det ”övertar” så underminerar man den historiska dimensionen i distinktionen mellan formell och reell underordning. För oss är det inte heller så självklart att denna distinktion låter sig reduceras till just en historisk övergång. Vi menar att en dylik läsning av Marx inte är helt självklar. Frågan gäller hur man förstår förhållandet mellan å ena sidan ett logiskt-strukturellt register och å andra sidan ett historiskt register. Istället för att förstå den reella underordningen uteslutande i termer av en faktisk historisk epok, eller som kapitalets spridning i samhällskroppen, väljer vi snarare att understryka logiska nivåskillnader i den teoretiska framställningen av lönearbetet. Detta leder till en helt annan och, enligt vår mening, mer produktiv utgångspunkt för vidare analys. Den formella underordningen åsyftar i detta fall en lägre nivå i framställningen av kapitalet. Denna nivå är närmare bestämt kapitalets mest grundläggande förutsättning: instiftandet av lönearbetet. Den reella underordningen åsyftar snarare de sätt enligt vilka lönearbetet utformas. Att tala om en historisk övergång mellan formell och reell underordning blir därför meningslöst rent logiskt eftersom det rör sig om en nivåskillnad i institutionaliserandet av lönearbetet.

När Marx relaterar distinktionen mellan formell och reell underordning till distinktionen mellan absolut och relativt mervärde gäller det att vara särskilt observant vad gäller karaktären av denna koppling för att inte förvirra begreppens grundläggande innebörd. Det formella i underordningen måste förstås som formellt (instiftandet av lönearbetet) och inte reellt (institutionaliserandets specifika utformning) innan man kan gå vidare och tala om faktiska historiska skeenden. Annars finns risken att man substantialiserar distinktionen mellan absolut och relativt mervärde så att de framstår som två olika sorters mervärden (snarare än två bestämningar av ett och samma mervärde). Därmed hamnar man i en uppdelning av begreppen enligt vilken den formella underordningen redan från början är reell; man får en distinktion mellan en formell realitet och en reell realitet. Detta visar på något av problemet med att förstå övergången uteslutande i termer av en historisk övergång i tid och rum. Distinktionen mellan den formella och reella underordningen får därmed bära ansvaret för en mängd olika faktiska händelseförlopp i historien som bättre skulle kunna förklaras med andra begrepp.

Det är därför av flera anledningar orimligt att använda den formella och reella underordningen som förklaringsmodell för 1900-talets ekonomiska och historiska utveckling. Vi menar nu inte att det är direkt felaktigt att relatera den reella underordningen till olika faser av kapitalistisk utveckling. Vad vi ställer oss frågande till är dock vad man skulle få ut av den kopplingen annat än ett ovetenskapligt historiskt spånande. Att reducera analysen av t.ex. fordismen eller det sena 1900-talets ökade globalisering till olika faser av arbetets underordning under kapitalet ger en allt för grovhuggen bild av den ekonomiska utvecklingen. I de fall historien eller ekonomin som sådan ej är av intresse för analytikern är generaliseringar naturligtvis ofrånkomliga, men vi utgår från att så inte är fallet när det rör sig om en analys med marxistiska förtecken.

Allteftersom ”Angreppets och undandragandets kommunism” fortskrider kommer begreppet om den reella underordningen att förklara så pass många disparata fenomen att det mer och mer kommer att framstå som den nyckel som öppnar alla dörrar, eller, vad man skulle kunna kalla, vår epoks innersta väsen. Vilka fenomen vi än uppmärksammar framstår de som uttryck för den reella underordningen. Trots att Marcel i andra delar av texten värjer sig mot en sådan metafysisk förståelse av förhållandet mellan essens och framträdande tycks den här återvända i smyg, varpå den reella underordningen får snudd på spirituella drag. Detta, menar vi, är en epistemologi som effektivt underminerar alla ansatser att blottlägga de tendenser i produktionsprocessen som kan tjäna som utgångspunkter för revolutionär organisering.

Framträdelsen såsom framträdelse?

Vad som står på spel i ”Angreppets och undandragandets kommunism” är som vi har sett den produktivistiska mytologi om brukvärdenas och produktivkrafternas förmodade autonomi i förhållande till produktionssätten som Marcel finner i stora delar av vänstern. När Marcel försöker artikulera det intima förhållandet mellan kapitalformen och bruksvärdets nivå (ett förhållande som bättre kan karaktäriseras som kapitalformens närvaro på bruksvärdets nivå), tillgriper han tematiken om förhållandet mellan essens och framträdelse för att belysa situationen. Essens och framträdelse är filosofiska parhästar med ett långt förflutet som traditionellt inbegriper en typologi där essensen utgör den ideala kärnan av något varande. Framträdelsen utgör i sin tur antingen det sätt på vilket essensen ger sig för ett medvetande eller det sätt på vilket essensen existerar – hur ett varaktigt ting uttrycker eller representerar dess ideala essens. När Marcel tar sig an frågan om kapitalförhållandets närvaro i sina element tar han stöd i Hegel och Marx för att hävda att denna typologi är felaktig: istället för att upprätthålla en distinkt skillnad mellan essens och framträdelse är det ”fundamentalt att essensen uppträder som sin framträdelse” (87). Detta innebär att det inte finns någon ”essens bakom framträdandet, inget innehåll bakom formen, utan de är oskiljaktiga fenomen” (87).

Marcel närmar sig härmed en väldigt omfattande epistemologisk fråga. Det som står på spel är möjligheten till en kunskap om världen som inte är förmedlad via ett översinnligt, idealt register som ontologiskt föregriper världen och i denna bemärkelse utgör den ”sanna” världen. Vi håller med om att förhållandet mellan essens och framträdelse är en mycket viktig figur, i synnerhet i ett marxistiskt sammanhang. Det bör dock påpekas att den formel vi kan finna hos Hegel är ”essensen är framträdelsen såsom framträdelse”, och ingenting annat. Har man inte detta klart för sig kan det hända att man går för fort fram, vilket Marcel verkar göra i ”Angreppets och undandragandets kommunism”. Bortsett från att han omväxlande använder termerna i paren essens/framträdelse och form/innehåll utan att ange varför (de verkar i stort sett vara synonyma) finns där dessutom två olika sätt att adressera problemet. I det första fallet sätter Marcel essensen i ett omedelbart förhållande till framträdelsen och i det andra förläggs ”representation” som en förmedlande instans mellan innehåll och framträdande.¹⁶ Av dessa två finner vi den andra starkare, men denna är hos Marcel inte alls lika utarbetad som den första. Vi kommer här att försöka visa några av de problem som uppstår i den första tendensen och sedan i förhållande till den andra försöka ge vår uppfattning om förhållandet essens/framträdelse.

Problemen med att sätta essens i ett omedelbart förhållande till framträdelse uppträder först när detta tema relateras till de radikalt nya förutsättningar som faller in under samlingsnamnet ”den reella underordningen”. Innan vi går in i detalj på detta vill vi uppmärksamma en passage som står tidigt i Marcels text, innan den reella underordningen verkligen tematiserats:

Kapitalets essens är således värde, men för att denna essens ska kunna existera krävs det att produktionen är ordnad utifrån ett specifikt mönster. Kapitalets samhälleliga förhållande har således en materiell existens. Detta kan tyckas självklart, men det är viktigt att påpeka, för vi kan inte separera kapitalets form (den verkliga organiseringen av arbetet) från dess innehåll (produktion av mervärde som skall möjliggöra ytterligare mervärde). (87)

Här ser vi någonting mycket intressant. Först får vi veta att kapitalets essens är värde, och att denna essens uppstår som essens i och med en viss ordning hos produktionen. Därefter sker något av ett språng: organisationen av produktionsprocessen sätts som kapitalets form, vars innehåll är produktion av mervärde. Vid den första anblicken verkar detta förbryllande. På innehållets nivå hade man kunnat förvänta sig något annat. I vardagligt tal är formens innehåll förknippat med den materia, det stoff, som fyller ut och formas av själva formen. I exemplet med produktionen kunde detta stoff till exempel vara arbetskraft som skulle användas i en produktionsprocess. Men just genom den förvåning som infinner sig kan vi på negativ väg få ett exempel på formkategorins speciella karaktär. Genom att formen är den princip som förenar både universaliteten hos och det partikulära i det formade så kan innehållet lösgöras från det stoffmässiga och sättas som essens. Det bör dock tilläggas att den rörelse vi kan se i den ovan anförda texten ”går baklänges”, från innehåll tillbaka till essens. Vi kommer att återkomma till detta. För ögonblicket är det viktiga att Marcel upprättar två register – essens/framträdelse och form/innehåll – som står i analogi med de två aspekterna av framträdelse som nämndes ovan. Dessa båda register befinner sig i ett förhållande till samma objekt (produktionsprocessen), och anger den möjliga kopplingen (produktionens ordning) mellan dem. Tyvärr lyckas han inte upprätthålla denna distinktion eftersom alltsammans i meningen efter (och i förlängningen i större delen av texten med några viktiga undantag) inordnas under paret essens/framträdelse.¹⁷

Framträdelse och underordning

Det mest dramatiska temat i ”Angreppets och undandragandets kommunism” är som vi sett att den reella underordningen överskrider fabriken och ”förvandlar hela samhället till en industri” (122) och därmed ”åstadkommer … en antropologisk revolution” (124) där ”proletariatet [är] instängt i kapitalet till den gräns att arbetskraften och rentav arbetaren rent a prioriskt, blivit en del av kapitalismen” (135). Kapitalförhållandet breder ut sig i samhället genom ”den reella underordningen av arbetet [som] innebär att arbetaren blir inkluderad i kapitalet och därmed blir kapital, det vill säga kapitalismen förvandlas till en organism” (118). Det verkar alltså finnas en utveckling där det först i och med den reella underordningen råder en identitet mellan essens (kapital) och framträdelse (arbetare, bruksvärden). ”Såsom”-momentet i ”essensen är framträdelsen såsom framträdelse” verkar alltså gå förlorat, varpå ”essensen är framträdelsen”. Underordning fattat i termer av identitet mellan essens och framträdelse skulle föra med sig behovet av att historisera detta förhållande. Förhållandet mellan essens och framträdelse i vilket essensen är framträdelsen blir bara meningsfull i den reella underordningens perspektiv och mot bakgrund av en separation mellan formell och reell underordning. Om essensen skulle vara identisk med framträdelsen även i den formella underordningen förlorar denna figur sitt förklaringsvärde och det blir inte möjligt att skilja dessa åt. Anledningen till detta är att det reella i den reella underordningen för Marcel utgör just den identitet som råder mellan kapital och bruksvärden som formbestämda och formbestämmande arbetsmedel. Marcel hamnar på detta sätt i en position som implicerar att det en gång i tiden fanns en essens (kapitalet) som var något annat än (något som i ontologisk-kausal mening föregrep) sin framträdelse. Så är det dock inte längre eftersom kapitalet i och med dess reella underordnande av arbetsprocessen blir identiskt med densamma.

Marcel verkar åtminstone uppfatta det omedelbara förhållandet mellan essens och framträdelse som ett problem då han introducerar ytterligare en instans i förhållandet mellan kapitalförhållandet och dess element: representationen. Marcel skriver:

Det specifikt kapitalistiska produktionssättet, som Marx började beskriva, har åstadkommit en förändring i kapitalets framträdelse, i dess representation. … Här använder vi oss av begreppet representation (Vorstellung) i den mening Marx använde ordet; representationen är förmedlingen mellan innehåll och framträdande. (135f.)

Efter detta följer en osedvanligt dunkel passage om representationen i kraft av vilken Marcel sedan hävdar att ”[k]apitalet inte längre är en representation vars framträdande endast sker genom penningen, utan kapitalet representeras genom alla de formbestämmande bruksvärden som konstituerar proletariatet som en kapitalistisk variabel!” (136f.) Vi har svårt att förstå hur Marcel tänker sig förhållandet mellan framträdande och representation. I den första definitionen är representationen förmedlingen mellan innehåll och framträdande. I den andra definitionen är kapitalet en representation vars framträdande sker genom penningen. Eftersom denna tendens inte är ordentligt utarbetad är det svårt att säga något intressant om den, mer än att det tycks finnas en ansats att etablera något som saknas i den första tendensen. Detta något skulle vara ansatsen att skilja mellan framträdelse fattad som sätt att ge sig för ett medvetande och framträdelse fattad som existenssätt.

Vi är, som sagt, mycket positivt inställda till den tematik Marcel aktualiserar. Men för att undvika den förvirring som tycks råda i hans text skulle vi med hänvisning till Marx vilja föreslå att man slår vakt om distinktionen mellan å ena sidan framträdelse fattad som sätt att ge sig för ett medvetande och å andra framträdelse fattad som existenssätt. För att göra detta måste vi först med tyskan som utgångspunkt klargöra vad vi menar med ”framträdelse”. Inom den filosofiska traditionen översätts tyskans Erscheinung till svenska med framträdelse och till engelska med phenomenon. Erscheinung betyder bokstavligen ”framskinande” och har sin motsvarighet i grekiskans φαίνομαι. Ett avgörande problem när det kommer till att redogöra för skillnaden mellan de två bemärkelserna är att Erscheinung inte översätts med ”framträdelse” utan konsekvent översätts med ”ter sig” i ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat”. Det som översätts som ”framträdelse” är istället ett antal tyska konstruktioner där Dasein samt olika former av Darstellung (stellen … dar, sich darstellen, etc.) är de mest vanligt förekommande. Utifrån detta ramverk skulle alltså framträdelse fattad som sätt att ge sig för ett medvetande motsvaras av tyskans Erscheinung, och vara förknippat med paret essens/framträdelse. Däremot skulle framträdelse fattad som existenssätt motsvaras av tyskans Dasein och Darstellung, och vara förknippat med paret form/innehåll. Att koppla ihop den hegelska figuren där ”essensen är framträdelsen såsom framträdelse” (Erscheinung als Erscheinung) med de ställen i den svenska texten där översättarna skriver ”framträdelse” är därför problematiskt.

Marx fetischteori och kapitalförhållandets existenssätt

Det ovanstående innebär inte att framträdelsen såsom framträdelse inte har någon tillämplighet. Vi vill understryka vikten av denna figur, men samtidigt inskränka dess domän till Marx fetischteori. Dubbleringen av framträdelsen i framträdelsen såsom framträdelse innebär att typologin med essens som inre och framträdelse som yttre relativiseras så att det som är inre blir det yttres inre snarare än tvärtom. Föreställningen om en bakomliggande essens är alltså i första hand en effekt av att framträdelsen framträder såsom framträdelse. Om vi exempelvis skulle betrakta produktionsmedel i ett kapitalistiskt produktionsförhållande så framträder dessa som kapital. Detta betyder att de ting som fungerar som produktionsmedel i strikt mening aldrig är något utöver sin tingslighet, även om de faktiskt förefaller vara begåvade med egenskapen ”värde”. Det är just tingets del i ett samhälleligt arrangemang som ger det den metafysiska kapaciteten att vara värde. Av de två termerna i den traditionella typologin är det alltså den transcendenta värdedimensionen, djupet, snarare än det ”materiella skalet”, som framträder i framträdelsen såsom framträdelse. I vårt sammanhang är det följaktligen avgörande att produktionsmedlen framträder som kapital (som om de hade värde och kapaciteten att suga upp värde) och inte kapitalet som framträder som produktionsmedel. Därför håller vi helt och hållet med Marcel när han skriver att ”[k]apitalets essens är således värde, men för att denna essens ska kunna existera krävs det att produktionen är ordnad utifrån ett specifikt mönster” (87). Värde, fattat som essens, är en effekt av att produktionen är ”ordnad utifrån ett specifikt mönster”, dvs. de kapitalistiska produktionsförhållandena.¹⁸ Det är först här som vi verkligen kan förstå varför det blotta genomskådandet av varans fetischkaraktär inte förändrar någonting i det förhållande som orsakar detta ”sken”. Att hantera förhållandet mellan essens och framträdels på detta sätt är alltså i själva verket att ”stryka ut” djupet eller essensen som någonting positivt och transcendent. I vårt exempel med produktionsmedlet är detta ett ting som i egentlig mening inte har någon kapitalmässig grund och dess förmodade essens som värde är en effekt av produktionsförhållandena (som naturligtvis inbegriper den ”verkliga” organiseringen av produktionsprocessen). Att ”genomskåda” fetischkaraktären hos detta ting är alltså att avgrunda, avessentialisera, dess funktion som kapital. Men såsom avgrundat kan det fortsätta fungera som förut, eftersom det i kraft av kapital i positiv mening aldrig haft någon grund! Här får vi prov på en negativ epistemologisk rörelse, och även om denna manöver i reell mening inte förändrar någonting är den alltjämt nödvändig att genomföra. Det rör sig helt enkelt om ett epistemologiskt förarbete, där det huvudsakliga syftet är att bryta mark för den kommande utgrävningen. Det är bara genom att fullfölja den spekulativa rörelsen som det blir möjligt att greppa att essensen såsom essens i positiv mening alltid redan aldrig har funnits. Vid denna punkt är dock knappast något arbete utfört. Det är istället här som det verkliga undersökningsfältet öppnar sig och blir ett möjligt objekt för kunskap. Detta objekt är kapitalförhållandets existenssätt; kapitalförhållandets Dasein i sin Darstellung.

När Marcel griper sig an frågan om kapitalförhållandets närvaro i sina element tenderar han att ta utgångspunkt omedelbart i kapitalet som essens. Detta såg vi exempel på i föregående avsnitt om bruksvärdeformen. Denna tendens utvecklas till fullo inom ramen för ”den utvidgade reella underordningen” och i synnerhet i temat om den ”antropologiska revolutionen”. Denna innebär som vi sett att arbetaren förkroppsligar kapitalförhållandet som sådant, dvs. att det inte finns någon utsida i förhållande till kapitalförhållandet. Ett förhållande där ”allt medvetande … är instängt i den kapitalistiska megamaskinen” varpå ”det bara [finns] ett kapitalistiskt förnuft” (105). Här ser vi vad som händer när Marcel med hjälp av förhållandet mellan essens och framträdelse vill visa att kapitalet är allestädes närvarande. Istället för att röja essensen fattad i positiv mening ur vägen, dvs. att till exempel produktionsbetingelserna skulle vara kapital i sig, reducerar han framträdelsen till att ensidigt vara essensen. ≈terigen är det avgörande att produktionsbetingelserna, i den mån de framträder i bemärkelsen av erschienen, framträder som kapital och inte vice versa. Detta förklarar naturligtvis inte Marcels huvudsakliga tes att arbetarna i och med kapitalets antropologiska revolution ”förkroppsligar inte bara arbetet, utan kapitalet som sådant” (102). Denna tes sorterar nämligen inte under det register som utgörs av framträdelse som Erscheinung. Här är det snarare fråga om kapitalförhållandets existenssätt: produktionsförhållandenas närvaro i produktivkrafterna. Som en preliminär replik på tesen om den ”antropologiska revolutionen” skulle vi något tillspetsat vilja hävda att i den mån det har funnits något sådant som ett kapitalförhållande, har det alltid förkroppsligats av arbetare och icke-arbetare. Det är bara med föreställningen om ett essentiellt kapital, något väsen som föregriper sin externalisering i världen, som det är möjligt att tänka utvecklingen inom de (kapitalistiska) mänskliga samhällena i termer av en ursprunglig separation mellan människa och kapitalförhållande. Ovan har vi försökt visa att det essentiella registret är ett slags optisk effekt. Tillämpat i detta sammanhang innebär det att kapitalet i essentiell mening alltså aldrig har existerat. Här kan vi se något av de besvärliga konsekvenser som uppstår när man dröjer kvar vid att begreppsliga kapitalförhållandet i termer av essens och framträdelse.

Det sker och har naturligtvis skett förändringar i kapitalförhållandets existenssätt och det är naturligtvis angeläget att kartlägga dessa förändringar. Vi finner det dock problematiskt att som Marcel reducera allt på det samhälleliga fältet till inkarnationer av en fundamental princip. Ett sådant förfarande tycks blockera alla möjligheter att lära sig något i och om samma fält. Möjligheterna inskränker sig till att kunna peka på något och konstatera: ”kapital”, för att därefter vända sig 180 grader och återigen peka och konstatera: ”kapital”.

Även om det inte rör sig om mer än ett första famlande hoppas vi åtminstone kunna tydliggöra nödvändigheten i den epistemologiska omväg som diskussionen om förhållandet mellan essens och framträdelse inneburit. Omvägen är nödvändig på så sätt att det bara är genom den som man kan närma sig och öppna upp det samhälleliga fältet (på Darstellung- och Dasein-nivå) för både vetenskaplig analys och kommunistisk militans. Att ta den rakaste vägen, genvägen, som Marcel verkar ha gjort, resulterar istället i att fältet sluter sig som en mussla.

Utvikning om teleologin

I samband med sin diskussion om den produktivistiska tendensen inom vänstern pekar Marcel på att denna tendens vanligtvis är förknippad med en teleologisk historiesyn. Ur ett sådant perspektiv blir kommunismen ett resultat av kapitalet. Marcel å sin sida hävdar att ”kommunismens kausala och historiska orsak står att finna i motsättningen mot, och flykten bort ifrån, den motsättning som kapitalförhållandet innebär” (105). Mot bakgrund av föregående diskussion om Marcels förståelse av kapitalet som allestädes närvarande (”den reella underordningen”) finns det dock anledning att undra om Marcel själv verkligen lyckas ”undvika all teleologi och metafysik” (82).

Vi har sett att relationen mellan insida och utsida i kapitalförhållandet spelar en väsentlig roll för Marcels sätt att karaktärisera kapitalförhållandets olika utvecklingsstadier. I och med den fullt utvecklade kapitalismen finns det inte längre någon utsida; möjligheten till arbetarautonomi fanns en gång men den finns inte längre. Marcel reser frågan: ”om kommunismen aldrig varit möjlig genom kapitalismens interna motsättningar, hur kan vi då hävda att kommunismen är en reell möjlighet?” (138) Svaret är enligt honom att kommunismen är möjlig genom kommuniseringens två framträdelseformer. Det kan mycket möjligt vara fallet. En mer intressant fråga att ställa är dock: ”om kommunismen aldrig varit möjlig genom kapitalismens interna motsättningar, hur kan det då komma sig att arbetarrörelsen inte utvecklat den insikten?”

Med utgångspunkt i Marcels text finns det två möjliga svar på denna fråga. Antingen så förelåg möjligheten hela tiden men arbetarna och arbetarrörelsen ”var inte smarta nog” för att utveckla denna insikt. Eller så blockerade blotta möjligheten till arbetarautonomi – som kapitalförhållandets utsida förknippas med – möjligheten att utveckla insikten om nödvändigheten i ”flykten”. Uppenbarligen verkar det senare mer rimligt än det första.¹⁹ I vilket fall ledde oförmågan att utveckla denna insikt till att arbetar- och fackföreningsrörelsernas kamper i riktning mot självförvaltning istället för kommunismen lite snöpligt bidrog till ”övergången från formell till reell underordning av arbetet” (127). I och med den reella underordningen upphör det att finnas någon utsida till kapitalförhållandet och följaktligen upphör möjligheten att ens föreställa sig självförvaltning eller arbetarautonomi på något meningsfullt sätt.

Det är just här den dialektiska omvändningen sker: omöjligheten till självförvaltning vänds om till möjligheten att rätt och slätt överge allt som finns förhanden.²⁰ Den fullt utvecklade reella underordningens epok är följaktligen den historiskt privilegierade punkt i vilket flykten och motsättningen till motsättningen öppnar sig som en reell möjlighet för de breda massorna. Det verkar finnas en analogi mellan det scenario som Marcel målar upp och det som Luk·cs tecknar i Historia och klassmedvetande. Proletariatets förlust av herraväldet över produktionsprocessen är visserligen en tragisk förlust, men det är just denna förlust som lösgör proletariatet från de skrankor som tidigare höll det fast. Först efter förlusten blir samhällelighetens rena möjlighet tillgänglig.

I Marcels fall utgör förlusten av mänskligheten överhuvudtaget naturligtvis en tragisk förlust, men det är bara genom denna förlust som mänskligheten kan lösgöra sig från sin mest fundamentala skranka: mänsklighetens självidentitet som mänsklighet. I och med detta öppnar sig kommunismens rena möjlighet, som sedan realiseras i skapandet av nya rum. Vi ser alltså att den historieskrivning som Marcel använder sig av tycks – trots uppsåtet att undvika traditionen – implicera en ganska traditionell marxistisk teleologisk historieuppfattning.²¹

3. Kritiken av den politiska ekonomin

I frågan om möjligheten av konstituerandet av ett kommunistiskt subjekt blir det, om inte dessförinnan, tydligt hur en konsekvent utförd kritik av den politiska ekonomin utgör en förutsättning för en gedigen organisationsteori. Ett kommunistiskt subjekt kan inte sättas omedelbart, som genom ett pistolskott, utan måste dialektiskt utvecklas på en bestämd plats i den politisk-ekonomiska strukturen. Dess rötter måste fästa tag i något som inte helt är inlemmat i kapitalrelationen; det måste växa fram på en plats som tillåter det att undgå att ympas in i den kapitalistiska organismen. Det kommunistiska subjektet måste äga rum på kapitalets utsida.

Sökandet efter och analyserandet av denna kapitalets utsida, kommunismens möjlighetsbetingelse, är därför en central uppgift för kritiken av den politiska ekonomin. Denna fråga måste ständigt undersökas på nytt i syfte att rädda sig undan organiseringens återvändsgränder. Det är därför uppmuntrande att se hur Marcel, främst i första halvan av sin artikel, föresätter sig att granska var kapitalets utsida kan vara belägen, liksom var den inte kan vara belägen. Vi menar dock att han inte fullföljer sin egen ansats och inte tillräckligt noggrant utforskar den plats där ett kommunistiskt subjekt skulle kunna konstitueras. Detta subjekt kommer därför också hos honom att sättas som just genom ett pistolskott.

Vi ska här försöka undersöka huruvida en utsida till kapitalrelationen existerar, och var den i sådana fall är belägen. Vi kommer hävda att en utsida till kapitalet existerar och att den är belägen i den avgrund som skiljer arbetskraften och det levande arbetet åt i kapitalets kretslopp. Det är denna utsida som gör arbetskraftens metamorfos till levande arbete kontingent. Vi menar alltså att kapitalets utsida är belägen i kapitalrelationen och inte utanför den. Detta får också till följd att vi tycker oss se en öppning för att arbetarklassen i sig, som kapitalistisk kategori, inom sig bär den motsättning som kan ligga till grund för konstituerandet av ett kommunistiskt subjekt. Vi är därför mindre benägna än Marcel att överge arbetarklassen som det fält där revolutionära praktiker kan utvecklas och är således inte redo att avskriva frågan om de villkor under vilka arbetarklassen framlever sina dagar samt de sätt på vilka den uppfattar sin verklighet. Låt oss dock inleda med att se hur Marcel förstår kapitalets utsida.

Kapitalets utsida enligt Marcel

Vad beträffar frågan om existensen av en utsida till kapitalet ger Marcel något motstridiga besked. Till en början antyds att kapitalet i och med dess reella underordnande av arbetet eliminerat sin utsida. Det finns inte längre något som inte är underställt kapitalets logik och det finns ingen rörelse som inte blir en del av kapitalets rörelse av självförökning:

Under den reella underordningen finns det ingen tid eller plats utanför kapitalet. Detta leder till att arbetaren inte bara förkroppsligar arbetet utan även kapitalet, bland annat genom sin roll som konsument. (94)

Arbetaren är således en alltigenom kapitalistisk kategori. Marcel citerar Camatte som menar att det i och med kapitalets reella underordnande av arbetet ”inte längre [är] blott arbetet, ett definierat och specifikt moment i den mänskliga verksamheten, som är underordnat och inkorporerat i kapitalet, utan hela mänsklighetens livsprocess” (95). Detta kommenterar Marcel med att ”[i]ndividen blir med denna förvandling således variabelt kapital även utanför och rent av innan arbetslivet” (95).

På sidorna 116f, där frågan om kapitalets utsida kommer närmast en systematisk behandling, vederläggs dock den tidigare antydda föreställningen att denna utsida inte längre skulle existera: ”Inte ens under den reella underordningen är kapitalismen total” (116). Detta av två anledningar. Den första anges i den mening som direkt föregår den ovan citerade: ”Allting kan inte köpas eller säljas på marknaden” (116). Kapitalet är inte allestädes närvarande, eftersom det ännu finns ting som inte blivit till varor.

Den andra anledningen till att kapitalismen inte är total beror på kapitalets egen natur och inte som hos den första anledningen på vad det ännu inte hunnit åstadkomma. Den faller tillbaka på det levande arbetets funktion i värdebildningsprocessen:

även när den tid infaller när ”allt har blivit en handelsvara” så kommer det fortfarande att finnas en utsida som kapitalet inte kan erövra. För precis som den mänskliga organismen skulle förtvina utan syretillförsel, så är kapitalets organism avhängig en yttre variabel: det levande arbetet. (117)

Det levande arbetet är alltså den utsida kapitalet aldrig kan inkorporera i sig. Men hur och var existerar det levande arbetet som en utsida till kapitalet? Några rader ner fortsätter Marcel på följande vis:

det [är] åtminstone rent teoretiskt så att arbetskraften vid ett givet moment befinner sig utanför kapitalets dialektik. Detta moment är då förstås vid läget för konsumtionen av livsförnödenheter eller innan individen sålt sin arbetskraft. Kapitalet försöker emellertid ständigt att begränsa denna utsida. I praktiken existerar inte heller denna utsida för den enskilda människan, mer än i ytterst begränsade former, då även skola och fritid alltmer blir produktiva och nyttiga företeelser för kapitalet. … Dessutom ockuperas även vår tillvaro alltmer av värdet. All verksamhet är ännu inte förmedlad av värdet. Än så länge är exempelvis luft gratis att andas.†(117)

Här är det inte längre det levande arbetet utan arbetskraften som ”befinner sig utanför kapitalets dialektik”. Det är oklart huruvida ”eller” i den formulering som hävdar att arbetskraften står utanför kapitalrelationen ”vid läget för konsumtionen av livsförnödenheter eller innan individen sålt sin arbetskraft” avser uttrycka en ekvivalens eller att de två alternativen är varandra ömsesidigt uteslutande. Det är visserligen så att arbetskraften under normala förhållanden är såld innan arbetaren konsumerar sina livsförnödenheter (det är först genom att sälja sin arbetskraft hon får pengar för vilka hon kan inhandla livsförnödenheter). Men den stora vikt Marcel lägger vid konsumtionen indikerar att det handlar om en ekvivalens; han åberopar möjligheten att konsumera livsförnödenheter utan att ha sålt sin arbetskraft.

Låt oss titta närmare på hur Marcel förlägger kapitalets utsida till denna plats där arbetaren konsumerar livsförnödenheter men inte har sålt sin arbetskraft. Anledningen till att människor säljer sin arbetskraft är att de vill ”ha de bruksvärden som kapitalismen framträder genom” (113). Människor begär ting vilka står till buds i egenskap av varor och för att få pengar för vilka man kan köpa dessa varor måste man sälja sin arbetskraft. Det finns dock en möjlighet att tillfredsställa sina begär med hjälp av ting som inte är varor. Då luften är gratis kan arbetaren innan hon sålt sin arbetskraft till kapitalet konsumera livsförnödenheter utanför kapitalet. ”Kapitalet försöker … ständigt … begränsa denna utsida” genom att underställa alla bruksvärden varuformen, men hoppet står till det faktum att begär kan produceras vilkas objekt inte kan bli varor: ”upproret måste innebära en aktivitet där människor flyr och angriper kapitalförhållandet genom utvecklandet av begär och förhållanden som inte kan tillfredsställas av kapitalet” (106).

Kapitalets utsida befinner sig således hos Marcel mellan dess kretslopps omslag, utanför själva kapitalrelationen. Man flyr kapitalrelationen genom att undvika att ge sig in i den. En arbetare vars arbetskraft konsumerats kan, istället för att på nytt sälja sin arbetskraft, vika av och undgå att följa med kapitalet in i ett nytt omslag – förutsatt att hon utvecklat begär som kan tillfredsställas av ting som inte är varor. Kapitalets utsida är det utanför som det aldrig kan omfatta.

Arbetskraften

För att nu gå vidare med att ställa vår syn på kapitalets utsida gentemot Marcels måste vi börja med att skilja mellan två aspekter av begreppet arbetskraft. För det första kan man identifiera arbetskraften som en i människan inneboende kapacitet att transformera naturen. Människan har en förmåga att producera livsförnödenheter, redskap, sociala relationer, etc. Denna arbetskraft är konkret; den kan som begrepp inte separeras från det arbete i vilket den kan realiseras. Denna förmåga besitter människor oavsett vilken samhällsform de lever i. Låt oss därför slå fast att arbetskraften som kapacitet att arbeta inte är specifikt kapitalistisk; den etablerar inte på något sätt själv de bestämningar enligt vilka dess produkt är kapitalistiska produktionsförhållanden.

För det andra kan man identifiera arbetskraften som en abstraktion som är begreppsligt skiljd från de arbeten i vilka den kan realiseras. Denna arbetskraft är inte en specifik förmåga att göra något bestämt utan istället en ren, tom potentialitet. Denna arbetskraft såsom arbetskraft är en specifikt kapitalistisk kategori; skiljelinjen mellan arbetskraft och arbete har i kapitalismen en institutionaliserad funktion den saknar i alla andra produktionssätt vi känner till. Arbetskraften uppträder i kapitalismen som en vara; arbetarens abstrakta förmåga att arbeta byts på en varumarknad. Då arbetskraften genom lönerelationen lyfts ut ur produktionsprocessen skiljs den från den reella kapaciteten att utföra konkret arbete. Detta gör att arbetskraften såsom arbetskraft samtidigt är abstrakt, i det att allt som är potentiellt är abstrakt, och konkret, i det att den är konkret instiftad i varuutbytet. Arbetskraften uppträder således som en konkret given abstraktion.

Som vi ska se orsakar inte heller arbetskraften såsom arbetskraft, som vara, de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Vårt argument i frågan om kapitalets utsida har tydliga likheter med, men också väsentliga skillnader gentemot, det argument Laclau och Mouffe utvecklar i Hegemony and socialist strategy. Laclau och Mouffe lyfter fram det kontingenta i arbetskraftens metamorfos till arbete; arbetskraftens realiserande i arbete sker inte med någon nödvändighet. I kraft av detta hävdar de att den marxistiska uppfattningen av arbetskraften som en vara vilar på en fiktion. Arbetskraften är, enligt Laclau och Mouffe, inte en vara eftersom dess bruksvärde inte nödvändigtvis är förhanden då den själv är förhanden.

Arbetskraften skiljer sig från de andra nödvändiga produktionsfaktorerna i det att kapitalisten måste göra mer än att helt enkelt köpa den; han måste också få den att producera arbete. Denna grundläggande aspekt flyr emellertid undan förståelsen av arbetskraften som en vara vars bruksvärde är arbete. För om den helt enkelt var en vara som de andra så skulle dess bruksvärde uppenbarligen kunna göras automatiskt verksamt omedelbart vid dess köp.²²

Vi tror att Laclau och Mouffe är något avgörande på spåren när de riktar sitt intresse mot separationen mellan arbetskraften och arbetet. Vi ska här titta närmare på hur dessa två begrepp förhåller sig till varandra, samt undersöka betydelsen av att de är skiljda från varandra. Vi kommer hävda att denna separation är en del av kapitalrelationens egen struktur och att den inte behöver förklaras med hjälp av några krafter som är yttre i förhållande till produktionsförhållandena. Vi kommer slutligen att – istället för att som Laclau och Mouffe ifrågasätta arbetskraftens egenskap av vara – erkänna den som varan par excellence.

Arbetskraften såsom arbetskraft är en tom potentialitet; den är förmågan att arbeta i största allmänhet. Den är helt likgiltig inför vilken typ av arbete den aktualiseras i. När en kapitalist köper arbetskraft köper han alltså något som kan och har förmågan att aktualiseras i sitt bruksvärde. För att kapitalisten ska kunna utvinna mervärde ur arbetskraften krävs att den aktualiseras i ett konkret arbete och att arbetet objektiveras i en produkt.²³ Mellan arbetskraften – förmågan att arbeta – och det objektiverade arbetet – produkten av det konkreta arbete i vilket arbetskraften aktualiserats – inträffar själva aktualiseringen, själva objektiveringen. Begreppet för detta moment är levande arbete. Levande arbete är steget från arbetskraft till objektiverat arbete. Det är ännu inte objektiverat, men inte längre potentiellt; det är själva aktualiseringen. I ”Den omedelbara produktionsprocessens resultat” definierar Marx levande arbete som ”arbetsförmågan actu”:

En del av det bruksvärde, vari kapitalet framträder inom produktionsprocessen, är själva den levande arbetsförmågan, men en arbetsförmåga som har en specificitet som motsvarar produktionsmedlens särskilda bruksvärde, och en arbetsförmåga, som är verksam, en arbetskraft som yttrar sig ändamålsenligt, som gör produktionsmedlen till objektiva moment i sin verksamhet och därför omvandlar dem från deras ursprungliga bruksvärdesform till den nya produktformen. … Under det att bruksvärdet i varan är ett givet ting med bestämda egenskaper, är det nu en förvandling av de ting som fungerar som råmaterial och arbetsmedel, bruksvärden, genom det i och medelst dem verksamma levande arbetet, som just är själva arbetsförmågan actu, till ett bruksvärde av förändrad gestalt – produkten.²⁴

Den logiska ordningen ser då ut på följande sätt: arbetskraft – levande arbete – objektiverat arbete. Arbetskraften aktualiseras i levande arbete och blir, när den väl aktualiserats, till objektiverat arbete. Marx skriver på tal om skillnaden mellan det arbete som redan finns objektiverat i produktionsmedlen och det arbete som tillsätts i produktionsprocessen att det senare är ”sig objektiverande i presens”:

Det arbete som redan inrymmes i produktionsmedlen är detsamma som det som nytillsatts. De skiljer sig blott därigenom att det ena är objektiverat i bruksvärden, och det andra inbegripet i denna objektiveringsprocess, det ena förgånget, det andra samtida, det ena dött, det andra levande, det ena objektiverat i perfektum, det andra sig objektiverande i presens.²⁵

Arbetskraftens potentialitet ska inte förstås som den generiska potentialitet som hos Aristoteles representeras av ett barn som har potentialen att vara statsöverhuvud; en potentialitet som aktualiseras genom en förändring och som upphör att existera som potentialitet då den aktualiserats. Den potentialitet det här är fråga om är den existerande potentialitet som hos Aristoteles representeras av poeten som förvisso skriver dikter, men likväl har potentialen att icke-skriva dikter. Agamben läser Aristoteles och skriver att

dynamis, potentialiteten, bibehåller sig självt i förhållande till sitt eget umbärande, sitt eget sterēsis, sitt eget icke-vara. Detta förhållande konstituerar potentialitetens essens. Att vara potentiell innebär att vara sin egen brist, att befinna sig i relation till sin egen oförmåga. Väsen som existerar i form av potentialitet är i stånd till sin egen impotentialitet, och det är bara på detta sätt som de blir potentiella. De kan vara eftersom de är i relation till sitt icke-vara.²⁶

Potentialiteten är därför inte endast närvarande i ett av momenten – arbetskraften – i kapitalets kretslopp. Tvärtom närvarar potentialiteten i aktualiteten som möjligheten av icke-aktualitet. Levande arbete är ”arbetsförmågan actu” – alltså det potentiella aktuellt. På så sätt genomsyras även produktionsprocessen av denna potentialitet.

[O]m en potentialitet att icke vara ursprungligen hör till all potentialitet, då finns verklig potentialitet endast där potentialiteten att icke vara inte halkar efter aktualiteten utan passerar helt och hållet in i den som sådan. Detta betyder inte att den försvinner i aktualiteten – tvärt om, den bevarar sig själv som sådan i aktualiteten.²⁷

Även som aktualiserad i konkret arbete närvarar arbetskraften såsom potentialitet.

Avgrunden mellan arbetskraften och det levande arbetet som kapitalets utsida

Arbetskraftens metamorfos till att närvara som möjligheten av sin egen frånvaro är ett avgörande steg i kapitalets kretslopp. Genom sin objektivering blir arbetet kapital:

Inom den omedelbara produktionsprocessen existerar inte längre det variabla kapitalet i penningform eller i varuform, utan i form av levande arbete som det tillägnat sig genom köp av arbetsförmågan. Och blott genom denna förvandling av det variabla kapitalet till arbete förvandlas överhuvud den värdesumma som tillskjutits i penningar eller varor till kapital.²⁸

Kapitalisten köper arbetskraften som en vara, men den blir en del av hans kapital först då den aktualiseras i levande arbete. Först därigenom blir den del av den rörelse som är definierande för kapitalet.

I den utsträckning det förgångna arbetet ersätter det levande blir det självt en process, förökar det sig, blir det en fluent, som skapar en fluxion. Detta dess uppsugande av ytterligare levande arbete är dess självförräntningsprocess, dess verkliga förvandling till kapital, till sig själv förökande värde, dess förvandling från en konstant värdestorhet till en variabel och processerande värdestorhet.²⁹

Arbetskraften är alltså inte i sig kapital då det inte finns någonting i den såsom vara som garanterar att dess värde kommer bestå. Arbetskraften närvarar i kapitalets kretslopp såsom möjligheten att inte aktualiseras, att inte genomgå metamorfosen till kapital – såsom potentialiteten att icke-vara. Arbetskraften såsom arbetskraft, som vara, orsakar alltså inte de kapitalistiska produktionsförhållandena. Eftersom arbetskraften är skiljd från det levande arbetet av en avgrund kan den ingalunda vara kapitalets subjekt.

I cirkulationen konfronteras kapitalist och arbetare blott som varusäljare, men genom den specifikt polariserade naturen hos det slag av varor de säljer till varandra inträder arbetaren med nödvändighet i produktionsprocessen som en beståndsdel av kapitalets bruksvärde, av dess reala och värdemässiga existensform, ehuru detta förhållande först förverkligas inom produktionsprocessen, och den kapitalist, som såsom arbetsköpare blott δυναμει existerat, blir till verklig kapitalist då den arbetare, som genom försäljningen av sin arbetsförmåga möjligen förvandlas till lönarbetare, i denna process först verkligen träder under kapitalets kommando.³⁰

Då arbetaren sålt sin arbetskraft kan hon blott möjligen förvandlas till lönarbetare och existerar arbetsköparen blott δυναμει som kapitalist. Det är först i produktionsprocessen, då arbetskraften genomgår sin metamorfos och blir levande arbete, som denna vara förverkligas som kapital, arbetsköparen blir en verklig kapitalist och arbetaren verkligen träder under kapitalets kommando.

Arbetskraften och det levande arbetet skiljs åt av en avgrund då det finns ett glapp dem emellan som gör det helt kontingent huruvida den förra aktualiseras i den senare. Den logiska ordning vi ovan skrev som arbetskraft – levande arbete – objektiverat arbete ska då snarare skrivas som arbetskraft – [avgrund] – levande arbete – objektiverat arbete. Huruvida kapitalisten lyckas omsätta den vara han köpt i kapital är helt och hållet avhängigt huruvida han lyckas förmå arbetaren att omvandla sin arbetskraft till objektiverat arbete. Kapitalets kretslopp kan då beskrivas som nedan i fig. 1.

Fig. 1. Observera att den punkt där arbetskraften efter att ha passerat över avgrunden blir till levande arbete, den punkt där det levande arbetet uppsugs av det objektiverade arbetet, samt den punkt där produktionsprocessen tar sin början egentligen är en och samma punkt.

Kapitalets kretslopp är således inte slutet. Varje omslag avbryts av den avgrund som skiljer arbetskraften och det levande arbetet åt. Kontingensen i metamorfosen från den förra till den senare hör till kapitalrelationens egen logik; avgrunden är inre i förhållande till de kapitalistiska produktionsförhållandena. Arbetskraften är en kapitalistisk kategori som inte garanterar bevarandet av sitt värde, sin metamorfos till kapital. Denna motsättning är en intern motsättning inom kapitalrelationen och dess förklaring behöver inte sökas i yttre sociala krafter.

Den avgrund som skiljer arbetskraften och det levande arbetet åt är kapitalets utsida. Denna utsida är belägen inuti kapitalet, och är där allestädes närvarande. Hela kapitalets kretslopp präglas av att arbetet i sin aktualitet bibehåller potentialen att icke-vara. Kapitalets utsida befinner sig inte, som Marcel enligt vår läsning hävdar, utanför kapitalet mellan två omslag, utan i kapitalet som ett glapp i varje omslag. Att kapitalets utsida inte är helt underställd värdelagen beror inte på att det finns något som ännu inte blivit vara, utan på att det finns en vara som inte nödvändigtvis upprätthåller sitt eget värde.

I och med den reella underordningen blir avgrunden förvisso svårare att rent empiriskt upptäcka. Det specifikt kapitalistiska produktionssättet är utformat på så sätt att man inte kan se någon möjlighet att avvika; från det ögonblick man kliver in i fabriken framstår korridorerna som så smala att den enda väg man kan gå leder till arbetskraftens aktualiserande i det levande arbetet. Men den kan inte i sig överbryggas; även då arbetskraft aktualiseras i levande arbete sker det genom att ett singulärt språng tas över avgrunden. Kapitalet kan aldrig upphäva sin utsida.

Vi kommer så fram till den motsatta slutsatsen gentemot Laclau och Mouffe: arbetskraften är varan par excellence. Arbetskraften är nämligen inte något annat än vara eftersom dess bruksvärde endast är bruksvärdets egen objektsform. Arbetskraften saknar helt konkret innehåll; den är inte en given funktion utan endast själva möjligheten till en funktion vilken som helst. Den är ren ”nytta” och därmed endast en abstrakt, tom potentialitet; den förkroppsligar en ospecificerad användbarhet. Arbetskraften är således en vara men inte kapital, medan levande arbete är ett existenssätt för kapitalet men inte en vara.³¹

Möjligheten till kommunistisk subjektivitet

Arbetarklassen säljer sin arbetskraft som en vara som ännu inte är kapital. Dess uppgift i kapitalets kretslopp är att aktualiseras i levande arbete. Dessa två begrepp, dessa två moment i kretsloppet, skiljs dock åt av en kontingensens avgrund. Arbetarklassens subjektsposition är således splittrad i två delar – arbetskraft och arbete. Arbetarklassen närvarar i kapitalet inte endast som den kraft som producerar värde, genom att dess arbete objektiveras, utan också som den kraft som alltid bär inom sig möjligheten att bryta kapitalets förmeringsprocess. Den är såväl kapitalets möjlighetsbetingelse som dess omöjlighetsbetingelse.

Arbetarklassen är således som bestämning i kapitalrelationen, som kapitalistisk kategori, splittrad. Denna splittring är inkorporerad i själva produktionsförhållandena. Vi är därför böjda att säga emot Marcel då han skriver att

[k]ommunismen kan inte ges av de motsättningar som präglar kapitalismen, utan kommunismen ges trots dessa motsättningar. Detta eftersom kommunismens förmåga att konstitueras som samfund endast kan skänkas om krisen utvecklas till en kris för kapitalet, i motsats till en kris i kapitalet. (103)

Då arbetskraften som tom potentialitet är skiljd från det levande arbetet som aktualisering av denna potentialitet av en avgrund – som alltid gör det kontingent huruvida den vara kapitalisten köpt genomgår sin metamorfos till kapital – och arbetarklassens subjektsposition således är splittrad i två varandra motsatta delar, förefaller det rimligt att den största tänkbara krisen för kapitalet just är en kris i kapitalet.

4. Sammanfattning

Låt oss avslutningsvis schematiskt sammanfatta huvudargumenten i vår text.

Ett av de argument vi har försökt utveckla rör karaktäriseringen av revolutionär subjektivitet. Marcel argumenterade för att arbetarklassens fundamentala betydelse i den kapitalistiska produktionsprocessen var just vad som diskvalificerade dess politiska betydelse i det revolutionära brottet med kapitalet. Istället för denna produktiva figur vände han sig till den parasitära. Vi hade inga invändningar mot dessa parasitära praktiker. Vad vi istället invände mot var att tillskriva dem en sådan fundamental politisk betydelse. Istället för att utgå från den grupp människor vars förment revolutionära praktik redan är aktuellt given ville vi rikta in oss på en större potentiell kraft. När det kommer till att identifiera en sådan större potentiell revolutionär agent menar vi oss ha hittat en avgörande utgångspunkt i avgrunden mellan arbetskraften och det levande arbetet. Denna avgrund är inneboende i arbetarklassens subjektsposition och gör därmed denna klass till ett ambivalent subjekt i relation till det kapitalistiska produktionssättet. Vi vill dock understryka att vi här – på produktionsförhållandets nivå – inte talar om avgrunden i termer av ett verksamt subjekt; den innehåller inget kommunistiskt program och bär inte framtiden i sitt sköte. Men i och med att den är vad som hindrar det kapitalistiska produktionssättet från att sluta sig i en självidentisk enhet föreställer vi oss denna avgrund som de abstrakta konturerna av kommunismens potentialitet; genom att skilja mellan arbetskraften och det levande arbetet menar vi oss ha funnit en öppning för möjligheten att förankra någon form av revolutionär subjektivitet inom produktionen utan att bli ”produktivistiska” i ortodox bemärkelse. Vi menar helt enkelt att detta är det bästa sättet att karakterisera den plats där en kommunistisk subjektivitet kan konstitueras. Den splittring som karaktäriserar arbetarklassen – i det att dess arbetskraft (såsom tom potentialitet) genom en avgrund är skiljd från dess levande arbete (såsom aktualisering av potentialiteten) – gör den till ett ambivalent subjekt, som följer med kapitalets rörelse samtidigt som den spjärnar emot densamma. Denna splittrade position, detta ambivalenta subjekt, lägger grunden för en flykt från kapitalets innersta, ut ur det, bort från det.

Ett annat av våra huvudargument har rört förståelsen av brottet med kapitalet som politisk vision. Marcel argumenterade för att det sätt som man förstår brottet med kapitalet hänger ihop med det sätt enligt vilket man förstår förhållandet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter. Han vände sig mot den ortodoxa marxism enligt vilken produktionsförhållandena är externa i förhållande till produktivkrafterna. Förståelsen av detta förhållande är förbunden med en ontologi enligt vilken essensen är extern i förhållande till sin framträdelse. Även om vi inte når denna slutsats på samma sätt som Marcel är vi i sak överens med honom på denna punkt. Denna ortodoxa marxism erbjuder ingen rimlig politisk vision. Den socialisering av produktionsprocessen som kapitalismen driver fram garanterar inte i sig ett brott med kapitalet. I sin kritik av denna typ av produktivism tenderar Marcel dock att slå över i en antiproduktivism enligt vilken produktionsförhållandena, då de inte är utanför produktivkrafterna, måste vara identiska med dem. Vi har visat att en sådan förståelse av förhållandet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter är förbunden med en ontologi enligt vilken essensen bibehålls som essens men sätts som identisk med framträdelsen.

Den politiska slutsats som Marcel drar utifrån dessa premisser är att brottet med kapitalet måste anta karaktären av en absolut flykt, av ett totalt övergivande av allt vad kapitalets värld har att erbjuda. I vår mening är detta att slänga ut barnet med badvattnet. Från Marcels perspektiv finns det inte längre något behov av kritiken av den politiska ekonomin: även om den inte är väsentligen avslutad är den i vilket fall väsentligen meningslös i förhållande till ett politiskt projekt. I detta läge kan det vara värt att påpeka att vi inte vill ha en kritik av den politiska ekonomin för dess egen skull – vårt förhållande till denna och dess historia är inte av sentimental karaktär. Vad vi efterlyser är snarare att man noggrant tänker igenom de nya förutsättningarna och de gamla problemen som fortfarande hemsöker oss, snarare än att kategoriskt avvisa de analytiska kategorier som kritiken av den politiska ekonomin och den marxistiska traditionen lämnat oss.

När det så kommer till frågan om förhållandet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter, avvisar vi bägge ovan nämnda typologier: både det produktivistiska ”utanför” och den antiproduktivistiska ”identitet” som förmodas råda dem emellan. Utifrån denna ståndpunkt har vi alltså försökt närma oss problemet, och åtminstone börjat röja väg och öppna upp fältet för en närmare analys av hur produktionsförhållandena närvarar i produktivkrafterna. Detta arbete är, som torde vara uppenbart utifrån vår text, knappt ens påbörjat. Vi kan dock ringa in det område där detta arbete måste börja: utarbetandet av det marxistiska formbegreppet. På denna punkt faller vår text definitivt till föga. Vi vill dock mena att vad som blir intressant att framhäva eller analysera konturerna av är ”resten”/”negativiteten” i produktivkrafterna. Det sätt på vilket formen konstitueras som form är ett sätt att närma sig detta. Istället för de två ovan skisserade föreställningarna om brottet med kapitalet (å ena sidan övertagandet av ett givet produktionssystem eller å andra sidan det totala förintandet av detsamma) tyckte vi oss hitta en mer rimlig politisk vision i Marx diskussion om det allmänna intellektet i ”Fragmentet om maskiner”, vilket karakteriseras i termer av ett övervinnande av maskinformen.

Noter

1. Marcel, ”Angreppets och undandragandets kommunism”, riff-raff nr 7, 2005. Hädanefter refererar vi till denna text inom parantes löpande i texten.

2. Begreppet alteritet (efter latinets alter, som är räkneordet för två men samtidigt precis som svenskan har andra bildliga betydelser som t.ex. ”annan”) är en antonym till identitet och syftar vanligtvis på ”annanhet” eller ”den andre”. Vi använder här begreppet i en allmän ontologisk bemärkelse för att beteckna en sorts rest i ett något enligt vilket detta något inte helt och hållet låter sig reduceras till ett moment i en given ordning, dvs. en rest som gör det annat i förhållande till denna ordning.

3. Marcels argumentation tangerar här den kritik av ”produktivism” som formulerats av Raniero Panzieri och Moishe Postone, vilka båda också argumenterat för att produktionsförhållandena inte bör förstås som situerade utanför produktivkrafterna. Men om Marcel tenderar att driva detta argument ända till etablieringen av en identitet mellan produktionsförhållanden och produktivkrafter tycks både Panzieri och Postone värja sig mot en sådan slutsats. Om produktionsförhållandena är inneboende i produktivkrafterna menar vi att det är av vikt att försöka precisera karaktären av detta ”inneboende”. Att endast vända produktionsprocessen ryggen i politisk mening påminner i våra ögon mer om den antiproduktivism som formulerats av Baudrillard än den som formulerats av Panzieri och Postone.

4. Om detta inte är en allt för empatisk läsning av Marcels tes ger den oss i vilket fall inledningsvis en möjlighet att adressera en viss tendens i Marcels diskussion om bruksvärdet. Vi kommer dock återvända till frågan om essens och framträdelse senare i denna text för ett mer noggrant studium.

5. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessensresultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Staffanstorp 1975, s. 585

6. A.a, s. 585

7. A.a, s. 587

8. Karl Marx, ”Fragmentet om maskiner”, Fronesis nr 9–10, 2002, s. 44

9. Med den reservationen att Marx inte talar om alla produktionsmedel, utan endast de som är sammansatta i ett automatiskt maskinellt system på ett sådant sätt att den enskilde arbetaren saknar inflytande över arbetets upplägg.

10. A.a, s. 47

11. A.a, s. 45f.

12. För en diskussion om fast och rörligt kapital se Karl Marx, Kapitalet. Andra boken, Lund 1985, s. 143–164.

13. Vi kan nämna C. J. Arthur och Tony Smith som exempel på två samtida kommentatorer av Marx som ägnat sig en hel del åt denna fråga. Vad som för dem står på spel i detta fall är – utöver förståelsen av historien – förståelsen av Kapitalets första kapitel. De går i polemik mot Engels och andra som betonat det historiska i metoden och hävdat att detta kapitel utspelar sig på nivå av ett förkapitalistiskt produktionssätt av enskilda varuproducenter. Arthur och Smith hävdar istället att Marx i Kapitalet utgår från det kapitalistiska produktionssättet och rör sig med en systematisk, snarare än historisk, dialektisk logik. Utan att här närmare ge oss in i debatten om huruvida värdelagen, såsom den framställs i Kapitalets första kapital, föregriper kapitalismen, vill vi ändå uppmärksamma att samma problem vad gäller förhållandet mellan historia och logik återkommer i diskussionen om den så kallade reella underordningen av arbete och arbetsmedel under kapitalet.

14. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessensresultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Staffanstorp 1975, s. 633

15. Karl Marx, Kapitalet. Första boken, Lund 1997, s. 444

16. Variationerna i terminologin härstammar från Marcel. Se t.ex. s. 87 och s. 136.

17. ”Borgarklassen och arbetarklassen är följaktligen inte endast karaktärsmasker som förkroppsligar ett specifikt innehåll, utan snarare är dessa klassers framträdande identiskt med de samhälleliga förhållanden som producerar kapitalismen. För Hegel, och även för Marx, är det fundamentalt att essensen uppträder som sitt framträdande.” (87)

18. Naturligtvis står inte värde i ett ”ett till ett”-förhållande med produktionen. Ekonomins förhållande till de övriga instanserna av samhällsformationen är betydligt mer komplicerade än så, men för framställningens klarhet accepterar vi denna generalisering.

19. Naturligtvis kan man alltid lyfta fram grupperingar som utvecklat strategier som liknar ”flykt”, i motsättning till arbetarrörelsens falska profeter (de senare har dock som historien visar alltid varit i dominans).

20. Utöver karaktären av den historiska dimensionen i detta resonemang vill vi här också passa på att resa frågan huruvida detta verkligen är en ”möjlighet” som mobiliserar några större massor.

21. En given invändning mot detta påstående skulle antagligen vara att förståelsen av revolutionen i termer av en radikal brytning med kapitalförhållandet, en radikal brytning med allt vad värde heter, och ett undandragande från kapitalets värld i syfte att skapa nya rum utgör ett slags aufhebung i förhållande till sin förhistoria. Att det handlar om ett förintande av det som är och att det därmed inte är fråga om någon teleologi. På detta skulle vi svara att det mycket väl kan vara så, men att det samtidigt inte alls är helt omöjligt att begreppsliga denna rörelse i termer av den rena negativitetens verkliga realisation: kapitalförhållandets reella abstraktioner förvänds i den abstrakta realitet som är den rena potentialiteten fattad som ren negativitet – ren exterioritet. I denna skulle det slutligen stå klart att teleologins telos (ändamål) inte är något annat än teleologin själv. Det finns inget slutgiltigt stadium av utvecklingen i vilket själva processen uttöms, det finns ingen slutpunkt i definitivt avseende; det finns bara teleologins reflektion in i sig själv i ett rent blivande.

22. Ernesto Laclau och Chantall Mouffe, Hegemony and socialist strategy. Towards a radical democratic politics, London 1985, s. 78, red. övers.

23. Produkten behöver dock inte nödvändigtvis vara möjlig att skilja från produktionsprocessen. När t.ex. en professionell dansare uppträder är själva dansen såväl produktionsprocess som produkt. Detsamma gäller t.ex. många av dagens omvårdnadsarbeten.

24. Karl Marx, ”Den omedelbara produktionsprocessensresultat”, i Skrifter i urval. Ekonomiska skrifter, Staffanstorp 1975, s. 586

25. A.a, s. 597

26. Giorgio Agamben, ”On potentiality”, i Potentialities. Collected essays in philosophy, Stanford 1999, s. 182, red. övers.

27. A.a, s. 183, red. övers.

28. Karl Marx, a.a, s. 605

29. A.a, s. 597

30. A.a, s. 593

31. Arbetskraften är inte den enda varan par excellence – även penningen fyller denna funktion. De två befinner sig i en intressant symmetri: medan den förra utgör bruksvärdets egen objektsform utgör den senare bytesvärdets egen objektsform. Även deras sätt att framträda kompletterar varandra: arbetskraftens vara såsom vara är den rena konkretionen, och är närvarande i form av en tom potentialitet, medan penningens vara såsom vara är den rena abstraktionen, och är närvarande i form av en metalls ogenomträngliga materialitet. Penningen förkroppsligar ospecificerad utbytbarhet.